Tidigare har du kanske mött Sumies mjuka folksånger på Bella Union-etiketten, men det var länge sedan hon senast hördes av. När hon nu hittat ett nytt hem på Anna von Hausswolffs Pomperipossa-label är det efter ett par år av sjukdom, och kanske är det en orsak både till att hon låter än mer angelägen och att hon träffsäkert benämner sina ödmjuka sånger som böner. Wild Child är särskilt psalmlik, och även existensiella Island målar en stor och vacker pianoakvarell med sakrala stämningar.
I hennes fina sånger bärs rösten oftare upp av en central akustisk fingerplockad gitarr, ibland med fingertoppskänsliga sparsmakade eleganta detaljer som stråkar i Nina, orgeln och de försiktiga trummorna i The Poet eller en vemodig trumpet i titelspårets duett med hennes son.
För skivans övriga lågmälda röster kommer från dem som är viktigast, även Sumies dotter och hennes bästa vän. Med två stämmor blir den smygande singeln Dahlia till en avvägd balans mellan First Aid Kit och Leonard Cohens debut i sin berättelse om en sedan länge omöjlig kärlekshistoria.
Skivans enda svenskspråkiga sång Törnrosa är ödesmättad med en lätt jazzantydan i trummor och med växande blås. Det är en av de starkaste och vackraste stunderna på ett album som med ödmjukhet kommunicerar allvar och nödvändighet.
