”Det finns något i att ge upp sig själv till andra, något som möjliggör en annan sorts kreativitet”. I Broken Social Scenes kollektiva process kan beslut vara handbojor.
Broken Social Scene är tillbaka med Remember the Humans som är bandets första album på nio år, och har samlat ihop drygt ett dussin medlemmar nya, nygamla och gamla. Leslie Feist är den mest namnkunniga i bandet vid sidan av den ofrivillige ledaren och dominanten Kevin Drew, men även Lisa Lobsinger är tillbaka i hägnet och Hannah Georgas har uppgraderats från förband till fullvärdig medlem.
Albumet är dramatiskt och yvigt, fullt av lager av ljud, instrument och infall, och ett samtal med med Kevin Drew är lika äventyrligt. När han kopplar upp sig för vårt zoom-samtal – vårt första på 15 år – är det tidig morgon i Kanada, men Kevin Drew är sprudlande intensiv. På sina kinder stoltserar han små gelefyllda plastkuddar.
– För att få ner svullnaden under ögonen. Det är ändå tidigt, mannen.
Det var länge sedan man hörde av Broken Social Scene. Sedan förra albumet för 9 år sedan har Kevin Drew fokuserat på sologrejer och arbete med KC Accidental.
– Efter pandemin gjorde vi några jubileumsspelningar här i Nordamerika med You’ve Forgotten People, och vi älskade dem. När man använder minnesmuskulaturen vet man aldrig hur utfallet blir, men vi kunde spela den i sömnen. Utifrån kärleken till den skivan så var det bara så jävla kul, och publiken gav så mycket tillbaka. Vi ville verkligen komma till Europa med den, men vi fick det inte att gå ihop ekonomiskt. Precis efter pandemin var vi och alla andra fortfarande nere i diket ekonomiskt.
Och ni är ett stort band, dyra att få ut på turné.
– Ja. Det är väldigt kostsamt. Att gå plus minus noll har vi gjort förr, men att gå med förlust är svårt i den här åldern.
Nostalgiturnén väckte lusten att skriva och spela in nytt material.
– Broken Social Scene finns alltid kvar i medvetandet, och 2023 samlades vi för att börja skriva igen. Det tog bara lång tid att få skivan färdig – livet, förluster, föräldrar som gick bort och andra saker drog oss åt andra håll.
Remember the Humans är producerad av David Newfeld – eller Newf som Kevin Drew konsekvent kallar honom. Newfeld producerade först Broken Social Scenes album You Forgot It in People 2002 och sedan det följande självbetitlade albumet tre år senare innan de tappade kontakten. Nu är han tillbaka, och betydelsen av David Newfelds återkomst både som producent och nu också som bandmedlem kan inte överskattas.
– När man återknyter med någon och man sitter och skrattar inom 15 minuter, då undrar man vad som hände när man tappade relationen egentligen? När vi började jobba med David Newfeld som producent igen hade vi kommit överens om att han skulle komma ur sin pension och ansluta till bandet igen. Det gav oss frihet och utrymme i schemat, eftersom han inte stod över en och ville ha betalt för varje studiotimme. Han var väldigt, väldigt, väldigt generös med sin tid eftersom han egentligen inte hade andra saker på gång. Det var liksom att återvända hem till det hus som vi först hade byggt.
När bandet är pausat skriver varken Kevin Drew eller andra Broken Social Scene-medlemmar för bandet, och när arbetet med Remember the Humans började var det helt och hållet Kevin Drews material man lutade sig mot.
– Jag har skrivit låtar tidigare och tagit med dem till bandet, men jag vill gärna inkludera andra i det och se vad som händer. Och halvvägs in skickade Leslie Feist in What Happens Now, och sedan skickade Lisa Lobsinger en. Förut har vi försökt skriva tillsammans, och göra allt tillsammans från grunden, men vi har en annan sorts ömtålighet nu. När man är på väg upp och ung vill alla vara med i rummet, alla vill fatta besluten. Så är det inte alls med det här bandet nu, nu vill vi låta musiken leda oss.
– Men ofta handlar låtkonstruktionerna bara om att folk ger utrymme så att låtarna får bli vad de nu råkar bli. Jag skriver liksom i stunden, jag kommer på något och kliver fram till micken. I Almost Crimes på andra albumet skriker Leslie Feist, och tänkte att hon skulle sjunga något istället senare. Men vi konstaterade att hon inte skulle kunna ersätta det, och hon såg lite förvirrad ut för hon tyckte inte att hon egentligen hade sjungit något. Men poängen är känslan och brådskan, och för det behövs inte ord. Det är en av sakerna jag lärde av David Newfeld för många år sedan, att inte förstöra stunden med omtagningar. Det bästa med hans produktion är motsägelsen mellan att han antingen fångar dig precis i början när du fortfarande letar efter textraden eller när du försökt typ 62 gånger. Det finns inget mellanting.
– Vi insåg att vi måste ge honom fria händer. ”Vi kommer att ha synpunkter, och vi kommer att ha förslag, och vi kommer att ryka ihop om saker, men vi kommer inte att luta oss över din axel”, så sa vi. Människor som Newf behöver frihet. De måste få krascha. De måste få lyfta, krascha och slå sönder saker, och de måste få landa det.
– När man kommer från en värld av kontroll, som vi alla gör, så finns det något i att ge upp sig själv till andra, något som möjliggör en annan sorts kreativitet. Vi brukar börja i den här kärnan av fem-sex personer när vi börjar göra musik, och tar vi långsamt ta in fler. Det svåra är att fatta ett beslut, för i Broken Social Scene kan ett beslut också vara handbojor. Så länge i arbetet försöker vi låta bli att fatta beslut, och se vilka låtar som kommer ur det.
Så du har inget veto där du kan sätta ner foten och säga nej eller ja, hit eller dit?
– Alla i bandet har rätt till det. Ok, jag är sångaren, jag är den som välkomnar publiken, som presenterar bandet och som säger hej då. Jag är väldigt mycket ansvarig för det visuella. Men man måste låta folk säga sitt, alla lyssnar på alla. Om någon faktiskt har ett problem med en låt går det inte att lägga veto, man måste lyssna på varandras instinkter. Och dessutom, ibland när man vill lägga veto är det man själv som är på väg åt fel håll. Så man måste förbli öppen, hur irriterande det än är ibland.
Kan alla medlemmar i kollektivet bestämma att ta in en ny medlem i Broken Social Scene också?
– Ja. Den här gången har vi Jill Harris och Hannah Georgas, vi har spelat med så många människor. Vi har folk vi knappt känner som ändå har anslutit till oss på massor av spelningar, och spelat blås eller sjungit med oss. Det är det fina med välkomnandet hos Broken Social Scene – hej, du är faktiskt välkommen.
– Vi har inte så noggranna regler kring vad vi gör, det måste finnas en aspekt av att man gör det för att det är kul. Kanske är det därför vi aldrig riktigt har brutit igenom taket, för det finns ett allvar i det här livet som jag skiter fullständigt i. Jag kommer aldrig att kunna köpa allt det där som påstås vara viktigt, men jag kan ha kul, och jag kan hedra dem som vill lyssna på vår musik. Dig också.
När vi talades vid senast berättade du att du ibland kunde titta dig över axeln på scen och se någon i blåssektionen som du inte ens kände igen.
– Haha, ja, det har hänt så många gånger att när jag presenterar bandet på scenen så får jag stanna upp och be om ursäkt och förklara att jag just träffat den här musikern, vad hette du nu igen? Vi har aldrig råd med någon ljusshow eller visuella grejer, för vi hade för många bandmedlemmar. Det fanns en tid när vi tog det på stort allvar, men gissa vad? Det påverkade ingenting. Det flyttade inte fram positionerna, det gav oss inte fler lyssnare eller större spelningar. Varför i helvete tog vi det här på så stort allvar? Låt oss vara fria i musiken istället.
På Remember the Humans finns låtar som på olika sätt hänger ihop med varandra, till exempel The Briefest Kiss som går över i Life Within the Ground.
– The Briefest Kiss var nästan tio minuter lång först. Jag älskade den, men bandet sa att kom igen mannen, vi måste försöka få plats alltihop på en vinyl. Men jag älskade den, och jag älskade Ariels sång, och jag älskade bandets arrangemang, och jag älskade hur lång den var, och jag älskade hur Newf liksom mixade in och ut folk. Så jag hittade ett sätt att ha med hela, med en övergång som blir skivans skifte och tar oss någon annanstans. Så mycket skönhet finns i en övergång.
För mig känns det som att välkomnas in i processen när ni har behållit studiosnacket i början av And I Think of You.
– Hela jävla grejen är analog. Newf kör analogt, och när han har gjort en mix där man vill ändra något – det går inte! Då får man gå tillbaka och spela in alltihop igen. Alltså herregud. Så bestämde vi tidigt att det skulle vara. Skivbolaget föreslog att vi kanske skulle klippa bort det där, men jag vägrade. Man kan höra små klinganden och klick, några bongos och folk som går in och ut ur ett rum. Det är människor som gör musik, det är något annat än Pro Tools och AI och all den där skiten. Här är vi, vi är ett band, vi låter så här.
–Temat för albumet är på sätt och vis människor. Bandet handlar om människor, och hela idén att vi fortfarande kan göra det här är en protest i sig. Vänskap är en protest, och så mycket av det som folk gillar med Broken Social Scene är den mänskliga sidan i att vara ärlig. På skiva och på scen. Att inte ha den stora ljusshowen och stroboskop och skärmar, utan bara ett gäng människor med lamporna tända hela tiden.
Nu ska ni på turné. Hur många är Broken Social Scene nu? Jag räknade till 13 personer på omslagsbilden.
– Åh, kanske. Jag vet inte riktigt. Vi kan nog inte ta med alla. Men Metric satte ihop en turné med dem, med Stars och med oss. Det är väldigt värmande att få komma ut och turnera med sina vänner, och plötsligt kan vi ha en hel jävla massa människor på scen. Stars och Metric kommer att ha sina väldigt precisa shower, medan vår blir mer att jaha, jag antar att vi är Grateful Dead-frispelet…
– Metric är de mest mainstream av oss alla. Man ser vilket arbete ens vänner har lagt ner på sina band, och Metric har jobbat hårdast av oss alla, kanske i konkurrens med Feist. De kämpade verkligen för att få ihop den här turnén, och gav oss liksom tillgång till en farkost. De gjorde mycket av jobbet för att vi skulle kunna komma tillbaka, De övertygade Live Nation att satsa på de här indierockbanden och göra den här turnén, och jag är tacksam för det.
För Emily Haines i Metric och för Amy Millan i Stars blir det dubbla skift, eftersom de också är en del av Broken Social Scene-kollektivet.
– Ja, så blir det. Det är ju drömmen, eller hur? Jag sa till Em att jag så gärna vill att hon kommer upp med oss på scenen, och det är svårt att be om, för hon ska förbereda sig för sin spelning. Men Emily är en enorm kraft i vår katalog. Amy är såklart supertaggad. Det är två kvinnor som har bidragit till så mycket framgång för vårt band, så att fortfarande få spela med dem är fantastiskt.
Vad blir din roll på en turné med de tre banden tillsammans, eller ens bara Broken Social Scenes-kollektivet? Är du typ förskolläraren som både inspirerar och samtidigt försöker hålla ordning på gruppen?
– Vet du vad? Det ska jag ta reda på! Du vet, jag fyller 50 i år, så det kanske finns en ny roll för mig. Med Broken Social Scene har jag en roll, men på Metrics turné med oss och Stars vet jag inte. Jag hoppas ärligt talat att det blir vänskapens roll, stöttar, skyddar och finns där för varandra. På scenen leder jag det, och efteråt kommer jag att gå runt på parkeringar med kompisar och prata om gamla goda tider.
Kevin Drew är uppe i varv, och efter att vi tackat och är på väg att avsluta kommer han först på att vi inte har hunnit prata om Boko Yout, som är hans nya favoritband. Fem minuter senare är vi på väg att runda av igen, men först måste han utreda hur långt våren hunnit i Stockholm jämfört med Toronto (ungefär lika långt, verkar det). Till slut avslutar vi ändå, med högtidliga löften om att höras av tätare framöver.
