Det där om att varenda person som från början köpte The Velvet Underground & Nico – inte så många – sedemera startade band och förändrade rockmusiken fundamentalt är en fin om än uttjatad historia. Fortsättningen på historien börjar också bli rätt tröttande, när vi nästan 60 år senare är vid framme vid att varenda person som från början köpte The Velvet Underground & Nico numera har barnbarn som slutat försöka förändra rockmusiken överhuvudtaget, utan istället ägnar sin tid och enegri åt att skapa bleka kopior av The Velvet Underground & Nico, eller för den delen The Velvet Undergrounds självbetitlade tredje album. Det är inte lika omvälvande.
Det här San Fransisco-bandet under ledning av Karina Gill återskapar de mest stillsamma dimensionerna av det soundet med återhållen försiktighet och med en kompgitarr och en ensam tamburin som rytmsektion, och i ett anfall av uppdatering en tramporgel a la Nicos senare faser. Varje sång är i praktiken en rekonstrunktion av Sunday Morning eller Candy Says, och med 26 minuters speltid är det visserligen en trivsam söndagsmorgonupplevelse, men helt onödig när originalet finns att tillgå.
