”Nobody makes it alone” sjunger MC Taylor i titelspåret I’m People, och det är en manifestation och en programförklaring. För även om Hiss Golden Messenger varit hans egen farkost över cirka 12 album så är musiken han gör alltid resultaten av en kollektiv process.
Här hörs bland andra Bruce Hornsby, Iron & Wine-Sam Beam, countrysångaren Marcus King och The Dawes-bröderna Goldsmith, och sådana namn säger en hel del om genomförandet. Men framför allt motsvarar de Hiss Golden Messengers låtkvalitet. Who You Gonna Run To är renodlad countrysoul i sin ädlaste form, och med en betoning på ”soul” med en fet blåssektion och maffig kör för att matcha låtens storhet. Shake Eyes är lika omedelbar, med en poprefräng som låter så självklar att det är obegripligt hur den inte skrevs för 50 år sedan och helgonförklarats sedan dess.
Så fortsätter det sedan, med skyhög melodikvalitet i countrysoulen och balladerna, och med någon Black Crowes-boogie-avstickare komplett med hamrande piano och gospelkör som grädde på moset.
Countryballaden Mercury Ave har en jazzig underton, med ståbas, saxofin och fölöjt, och en text fylld av gatans trasiga figurer. Seneca är en annan ballad med ett melankoliskt fiolsolo och med skivans kanske allra viktigaste återkommande beståndsdel i organiskt svängiga och lätta trummor i Levon Helms tradition.
Det är förstås ingen slump att det är så dominerande – MC Taylor är en The Band-kännare av rang och Levons dotter Amy Helm är en av skivans gäster – men utöver låtmaterialets kvalitete är den subtila rytmsektionen är en av albumets viktigaste styrkor. Den firar triumfer också i tuffare och mer högljudda Spirit Cat och i Heavy World där MC Taylor inte kan hålla tillbaka ett förtjust spontant utrop mitt i. Det är lätt att begripa.