Inledande Crowning Godhead skulle inte skämmas för sig vid ett möte med sina anfäder i bandet Alice Cooper cirka Killer, med de tydligaste släktdragen i rytmsektionen med Hux Nettermalms trummor och Martin Tronssons snyggt melodiska basspel, och framför allt i tonfall och attityd i rösten hos Odd Ahlgren (The Crypt Kicker Five och The Robots), som gång på lyfter sig till Vincent Furnier-nivåer på Penny Arcadias andra album.
Det är med andra ord inte fråga så mycket om hårdrock här, även om varenda medlem säkert hade kunnat flasha med ekvilibristiska trick hur mycket som helst om de hade velat. Inte minst Daniel Karlssons feta orglar och bandledaren Hellacopters-Boba aka Anders Lindströms stenhårda men svängiga och nyanserade gitarriff dominerar soundet, som snarare att klassiskt tung hård rock med bluesbotten och boogieansatser. Att Blue Öyster Cult nämns som referens i sammanhanget är inte heller långsökt.
Dessa två odödliga bands tidiga 1970–tal räcker långt för att ringa in Penny Arcadias sound, och de har dessutom låtkvaliteter som tål den sortens jämförelser. Bara Gun Shot Loophole placerar sig i en annan tidsera, med ett driv som i någon Keith Forsey-produktion och ett gitarriff som Ian Astbury gärna hade varit upphovsman till, medan komplexa Compound och tungt gungande Out of Prison bara är topparna av det här isberget.
