Precis som med hennes förra album Drive & Cry berättar skivomslaget om en artist som har koll och som har både attityd och fingertoppskänsla i vårdandet av rötter och traditioner. Men precis som på hennes förra album är omslaget också det bästa med skivan. För den Kalifornien-ättade Emily Nenni låter märkligt oengagerad i all sin tonsäkerhet, vare sig hon gör sydstatsrock, outlawcountry eller Paul Simon- eller Cass Elliot-covers.
Yes it Hurt, påstår hon i en svängig countrysoulballad, men om hon faktiskt känner något alls så hörs det inte. Istället anpassar hon sig fogligt till branschstandarden och tvättar bort både damm, smuts och personlighet i en singersongwritercountry där både hennes och musikernas Nashvillehantverk är oantastligt. Det skapar inget minnesvärt, och i självanalytiska Not A Winner konstaterar också Emily Nenni mycket riktigt att ”I’m more a glad participator, and fond of what I do”.
