LA-debutanterna lägger hela sin tyngd bakom attacken en minut in i den stilla menuetten The Dog Dies in the End, och byter karaktär fullständigt från det stilla och lätt excentrisk till stenhårt mangel, men bara en kort stund innan det lugnar ned sig igen. Med samma humör- och karaktärssvängningar spelar de omväxlande luftig flamenco och hårt punks i titelspåret, eller låter ett Abba-ståtligt piano klinga tvärs igenom den hårda rocken i Blitzed Again, som sedan ger vika för en stilla studioimproviserad östlig allsång.
Det är kontrasterna, svängningarna och ombytligheten som är The Sophs främsta säljargument, och det blir efterhand både tillkämpat och förutsägbart i all sin vrickade konstighet. Det är lite synd, för innan till exempel Sweat brister ut i överstyrd The Strokes-desperat arrogans är den en snygg och mer sansad modern popsång, och även om Violent Femmes-folkcountryn komplett med mungiga inte låter särskilt autentisk i Sweetiepie är det medryckande och kul.
När The Sophs får lite bättre självförtroende och inte längre behöver bevisa varken sin eklektiska bredd eller sin flyhänta musikskoleduktighet kommer det att finnas snygga poplåtar att hämta i deras läger. Till dess får de väl hållas och imponera på varandra.
