Vecka 5 2026 är veckan när USA:s musiker till slut bestämde sig för att inte nöja sig med att vara harmlösa underhållare. Nåja – några bestämde sig, och samtidigt som Bruce Springsteen satte ner foten mot en auktoritativ våldsbaserad administration med sin vattendelare till singel Streets of Minneapolis (och Billy Bragg gjorde motsvarande på andra sidan Atlanten, med kanske lite mindre vattendelande effekt).
My Morning Jacket tar det ett steg längre med en samling pacifistiska peace-love-and-understanding-sånger som motkraft mot ICE., med ett album namngivet efter Louisville-konstnären Mark Anthony Mulligan påhittade nation av fred, vänskap och likvärdighet.
Det rör sig till två tredjedelar om covers och resten Jim James-original, och om vi ska vara riktigt ärliga är det nog egentligen ett soloalbum från Jim James med bara röst och en akustisk gitarr, snarare än ett My Morning Jacket-projekt. Att döma av bandbrus och blemmor är det dessutom ännu snabbare inspelat än Bruce Springsteens protestvisa. Albumet finns tillgängligt för en spottstyver – som går direkt till lämpliga organisationer för mänskliga rättigheter – enbart via bandets Bandcampsida, och ansatsen är behjärtansvärd. Och även om det finns en hel del i övrigt att önska avseende noggrannhet och ljudkvalitet går det inte att ta miste på passionen i de akustiska tagningarna av Buck Owens Together Again och Why Can’t We Live Together (och samma upphovsman Timmy Thomas mer sällan hörda Rainbow Power).
I den här sortens sammanhang gått det inte att gå förbi Woody Guthrie, naturligtvis, och både den fria tolkningen av hans Changing World och en intensiv Sonny Boy Williamson-tolkning i Don’t Lose Your Eye är utmärkta. Till och med Blowing In the Wind – oåterkalleligt sönderspelad av välmenande föräldrar till min generation – gör Jim Jones i en minnesvärd , avskalad och minst sagt genuin tolkning. Velvet Undergrounds I Found A Reason är en udda men vacker fågel i sammanhanget, men inget annat gör att man ryser man av välbehag som när Jim James med sprucken röst tar sig an Brian Wilsons undanskuffande naivistiska kärleks-MÄSTERVERK (ledsen, men det går inte att använda gemener om den här sången) Love and Mercy, som är ännu mer aktuell idag än när den skrevs i mitten av 1980-talet.
Protestvisans återkomst är lika angelägen som välkommen.