På sitt förra album hann Tony Molina med tolv briljanta sånger på lika många minuter, men den här gången unnar han sig att dra ut en aning på några spår. Det betyder tio låtar på totalt 15 minuter, med en genomsnittlig låtlängd på någonstans runt 90 sekunder.
Ändå är det inte alls låtarnas tidsmässiga omfång som väcker uppmärksamhet, utan deras kvalitet. Varenda en låter som en klassiker från The Byrds eller Teenage Fanclub, och man hinner precis lystra, jubla över genialiteten i en refräng och ett solo på orgel eller på elgitarr innan det är över. Att låta en klockren refräng upprepas vore slöseri med tid, verkar den hyperaktive Tony Molina resonera, och varför ska man tjata hjärteknipande melodiska verser om budskapet redan har gått fram?
Att det ryms tillräcklig mycket popbriljans här för vilket annat band som helst att under flera år bygga en omfattande och högt respekterad låtkatalog på bekymrar Tony Molina föga. Så fort hans fullständigt bedårande popsånger klingat ut efter en fulländad kvart rusar han vidare, och lämnar oss fullständigt otillfredsställda, flämtande efter mer.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
