”I’ll write a hymn again” sjunger Alaina Moore på inledningsspåret, och med ett arrangemang som andas klassiska Brill Building-sentimentalitet är det lätt att bli övertygad om att hon och hennes äkta make Patrick Riley skriver storslagna hymner alltsom oftast.
Lika smart grooviga My Emotions Are Blinding – tänk vintage Madonna frontande Tony! Toni! Toné! – bekräftar den bilden, och så fortsätter det äkta paret från Denver att blända med smarta låtar, elegant luftiga 70-talsarrangemang och hos Alaina Moore en röstbredd som sträcker sig från Nina Persson-tangeranden till heliumfladdrig barbie girl-aktivism.
Det räcker för att förlåta något enstaka feltramp ned i geggigt Kate Bush-härmande folkpopträsk, men när klavertrampen blir fler i musikaliskt klyschiga Ladies Don’t Play Guitar och platta Baby Don’t Believe drar det till slut ned mungiporna en aning.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
