Seattlebandet La Luz har så många förtjänster. De har fantastiska ökenklingande twang-gitarrer. De har oskyldigt storögda I’d-like-the-world-to-sing-körer. De har glassiga kaliforniska popsånger. Och de har kompisen Ty Segall som producent.
Men just det sista visar sig vara bandets akilleshäl. För hur mycket vi än älskar Ty Segall har hans (icke-)produktion här inte gjort dem någon tjänst. Han har rationaliserat och klämt in hela La Luz samtidigt i liten en surfshop där ljuden läcker och lägger sig som en filt över låtarna. Istället för utrymme för gitarrer att eka i och sånger att växa i blir det klaustrofobiskt och diskantskramligt.
Till nästa album byter de producent eller åtminstone inspelningsstudio, och då blir de större än Beach Boys.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
