More songs about kärlek, svek och sprit. Det är de teman som dominerar det dubbelalbum som är Franska trions sjunde utgåva, mer eller mindre sammanflätade, och som Matti Ollikainen med en röst mitt emellan Markus Krunegård, Ulf Stureson, Isak Sundström och Tom Waits och med ett intensivt ordflöde sjunger visor och burlesker om.
Den kärlek han besjunger är lika passionerad och innerlig som utbrotten av förakt och förolämpningar. Det är trasigt och förtvivlat och samtidigt vackert och hoppfullt, och ofta är det närmast maniskt, särskilt i kasten mellan extrema känslolägen i Böna och be. Minst en gång i livet börjar närmast suicidalt men utvecklas till en förtröstansfullt livsbejakande och försiktigt tröstande text till den som utan skor och med flaskan i handen står och tvekar vid räcket på Älvsborgsbron. Lev, med alla de stunder av förtvivlan som livet ger, föreslår Matti Ollikainen ödmjukt, och sedan fortsätter trion med samma budskap i Repet, kniven, kärleken med nödtorftigt dolda lån ur I Will Survive.
Yrvaket och en smula häpet sammanfattar Matti Ollikainen skivans uttryck som ”rock”, och i spår som Från denna dagen finns måhända musikaliska kopplingar till sjuttiotalets pianorock såsom en ung Elton John och senare till exempel Ben Folds definierat den. Men Franska trion har ett annat fokus som sitt naturliga, för också musikaliskt rör sig Franska trion ofta i samma härader som en ostadig men charmerande Tom Waits.
Men inte heller den jämförelser håller särskilt långt, för sanningen är att det är svårt att hitta någon samtida artist att jämföra Franska trions intensiva och allvarsamma sånger och uttryck med. Lika svårt är det att undvika att känslomässigt drabbas på djupet av Som ett spjut genom dagarna.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
