Att bryta mot normer och vara motvals kan vem som helst, det kräver inget mer än ett uppstudsigt sinne. Men att bryta mot normerna med elegans, finess och inte minst alternativ kräver desto mer, och de kraven har Björn Yttling alla förutsättningar att hantera.
Hans jazz har skitsnygga melodier, med titelspåret och Deadbeat Blues i täten, och den görs av de vassaste instrumentalisterna, med bland annat Goran Kajfeš och Jonas Kullhammar i förstafemman. Men hans jazz bryter mot genrens givna normer och såväl skrivna som oskrivna regler, och den gör det med en flyhänt elegans som är hänförande. Med all sin erfarenhet från cutting edge-produktion tar sig Björn Yttling friheten att hantera jazz inte som ett heligt och oberörbart sakrament utan som ett smart och levande uttryck som tål att manipuleras med, klippas i och inte minst lekas med.
Han släpper fram influenser från Monks och Ellingtons mest melodiösa vänligheter och kontrasterar dem mot no wave-bröl redan i inledande Solon the Mountain Man. Han väljer vanvördigt bort Jazz på Svenska-influensen till förmån för Jazz på ryska i Malgomaj. Han kostruerar filmteman enligt Nino Rota-principer så kompletta att Hollywoodregissörer blir stressade att göra filmer att matcha dem med. Han bygger suggestiva Pilot 23 på ett mäktigt basdriv från Dan Berglund (och ännu vassare sådant i titelspåret), och sedan Young Folks-visslar han obekymrat över det, och igen på totalt en tredjedel av albumets låtar. Han låter Mattias Ståhls Milt Jackson-vibrafon dominera om och om igen, och mitt i festen bromsar han in för djupt vemod i både City of Darkness och Tanto in the Night.
Han ansar och fokuserar, så pass att School Bus on A Weekend hade varit en ännu kortare poplåt än sina två minuter om inte Björn Yttling hade speedat upp den i mixen. För sådana produktionstekniska friheter långt utanför jazzens krav på autencitet tar sig Björn Yttling, utan att förlora en enda minuts sömn över saken. Det gör att Illegal Hit är långtifrån din ordinära jazzskiva, den trampar långt utanför även de normer som etablerade jazzanarkister förhåller sig till. Men det gör också att det den är ett av de album du kan höra i år som är såväl mest medryckande och lättälskat som mest spännande och utmanande.
Här hittar du Fokus Musiks stora intervju med Björn Yttling.
