I Chicago polerar sedan tio år vänduon Whitney på sin glänsande eleganta och tillbakalutade softrock, och vid det här laget är den gnistrande. Deras sound är stillsamt västkustsoligt, med lätta stråkansater och milda små blåsinpass bakom snygg sologitarr och elegant tight rytmsektion.
Men det som verkligen placerar Whitney i Eagles och The Bee Gees närmaste sällskap framför allt tre faktorer. Det ena är de delikata popmelodihantverket i låtar som Won’t You Speak Your Mind och Darling. Det andra är Max Kakaceks gitarr, elegant jazzig i Silent Exchange, snyggt plockande i Islands(Really Something) och 70-talsklingande Joe Walsh-solande i Dandelions. Den tredje faktorn är den direkt avgörande, och det är Julien Ehrlich. Hans konsekventa och flyhänta falsettsång, högre och mer koneskvent än trummande sångarkollegor som Levon Helm och Don Henley.
Evangeline med en gästande Madison Cunningham har lite större gester, och här finns också mer komplexa konstruktioner som In the Saddle med ett snyggt beat och groovy soulgitarr och elpiano, och distinkta stråk- och blåsinpass som hade fått Tony Manero att uppfinna nya discosteg.
Ibland är orkestreringen Burt Bacharach-stor, men när stråkarna som i titelspåret får för stort utrymme blir det lite för slickat, och för den som är svårflörtad gällande moderna wailande r’n’n-poplåtar är Back to the Wind lite för insmickrande i sina intrikata finesser och vokalglidningar. Men den är ensam om att köra ned i det musikindustridiket på den här blänkande plankpolerade vinylen.
