Med den långvariga pausen/nedläggningen av Torontos stoltheter Metz kan Alex Edkins koncentera sig fullt ut på Weird Nightmare, som från början kanske var att betrakta mer som ett sidoprojekt och ett Covid-tidsfördriv. Och även om de popigare tendenserna hade blivit allt tydligare även hos Metz kommer vänner av powerpop att anse att det fokusskiftet enbart är av godo.
Edkins lyfter Undertones och Buzzcocks som förebilder för Weird Nightmare, och man kan nog spåra fler brittiska referenser här, som Rockpile i If You Should Turn Away och Little Strange, som visserligenär skivans mest larmiga stund, men som håller samtidigt ett stadigt tag i traditionen från The Beatles sena 60-tal.
Även Baby Don’t lånar från The Beatles, men via Jellyfish, och Might See You There från Cheap Trick, medan Julianna Riolinos duettinsats får Bright City Lights att klinga The Bangles. Snabba Forever Elsewhere hämtar sin inspiration från The Replacements, och även textrader som ”I hide in the words of this song” i Where I Belong är pur Paul Westerberg-metapoesi.
Bäst av alltihop, i hård konkurrens, är Never in Style med en oemotståndligt klingande gitarrkrok, strålande stämsång, Brill Buildning-luftiga verser och taktfast handklappande New York Dolls-brygga och briljant refräng med banalt genial stämsång. Det är tidlös powerpop-elegans i sin ädlaste form, måhända aldrig på modet men alltid bäst.
