Bland rättrogna lofi-ister riskerar han kanske att kallas sellout, eftersom han inte längre vare gräver ner alla sina briljanta popmelodier under tjocka lager av distade gitarrlager som på Twins från 2012 eller spelar in dem på ostämd akustisk gitarr i någon gammal kassettbandspelare som på Sleeper från förra året. Ögonblick av båda sorterna finns kvar, gudbevars, men bara att blanda dem med varandra är det som behövts för Ty Segalls stora genombrott.
The Clock är ett strålande exempel på akustisk sång med både udd och vackra stråkar, arrangerade av Mikal Cronin, och Tall Man Skinny Lady är ett exempel på hur gitarroväsendet kan tyglas. Den som ändå vill headbanga till fuzzade gitarrexcesser får sitt lystmäte i The Crawler.
i den genomarbetade produktionen, givetvis signerad Ty Segall själv, och i det bredare utbudet lyser de fantastiska låtar som verkar komma i obegränsad mängd i Ty Segalls skapande desto starkare. Här serverar han ett dubbelalbum fullt av delikatesser. Hans snabba powerpop, till exempel i It’s Over, är lika smart som hans glamvarianter. I Stick Around (med pappa på trummor) är väldigt nära hur David Bowie lät 1972 och Who’s Producing You? låter som om Beck-producerad Marc Bolan med Scott Gorham på gitarr – en musikalisk våt dröm om någon.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
