När Lucinda Williams drygar ut pensionen med ännu ett album av standardtolkningar, senast av The Beatles, kan man förstå nyttan, men det är inte särskilt genuint och inget vidare kul. Desto starkare är det när hon låter sin frustration över den amerikanska presidentadministrationen färga in ett komplett album med sammanbiten och explicit ilska.
Med sina rötter i 60-talets politiskt kommenterade musik skräder hon inte orden. I Freedom Speaks uppmanar hon oss att inte ta friheten för givet, och varnar för att historien går igen, och i Black Tears elektriska blues brinner kyrkor i södern. Hon vänder sig direkt till den lågutbildade och självutsett bortglömda väljargruppen som låtit sig lockas med i MAGA-dumheterna, och Did God Forget The Punchline där ”people are being taught to hate” målar upp en politisk och samhällelig mardröm. När tålamodet med deras lättkränkta klagan till slut rinner ut undrar hon How Much Did You Get For Your Soul i en beskt anklagande och taggig blues.
Doug Pettibone dubblerar på gitarr tillsammans med de snygga swag-riff som Marc Ford förfinat ända sedan tiden i The Black Crowes, och kombinerat med en fet orgel och gästsång av Brittney Spencer som i titelspårets berättande rock är det djupt mäktigt. Ännu hårdare är det i Sing Buried Sing där hennes åldrande vibrato med spår av den stroke hon drabbades av för fem år sedan faktiskt påminner om hur Iggy kan låta numera.
Den enda riktiga besvikelsen uppstår när gudabenådade Mavis Staples tar plats som duettpartner i en klagande tolkning av Bob Marleys So Much Trouble in the World, för reggae är sannerligen inte deras hemmaplan. Men den avslutande countrygospelhymnen We’ve Come Too Far to Turn Around tillsammans med Norah Jones å andra sidan är samtidigt ödmjuk och kamplysten, och ett rejält ställningstagande. Lucinda Williams tänker inte ge upp för de auktoritära krafterna utan kamp.
