Med banaliteter och infantiliteter till tonerna av akustiska gitarrer och stilla trummor hade låtar som The Little Window kunnat vara rena Jonathan Richman-imitationer. Men på sitt sjuttonde (!) album – ett artonde är annonserat till oktober – har Leicestershire-bandet utvecklat ett helt eget tonfall, med brittisk särprägel och med Maurice Sendak-fantastiska fantasier både i stämning och i textrader om att segla ut på mörka hav och att äta glass varenda dag.
Att skivan med sin lågmälda mildhet är inspelad i ett rum under en enda dag är redan det svårt att begripa, men att de texter Dave Tattersall hade förberett inte hade prövats mot någon musik innan inspelningsdagen är helt osannolikt. I synnerhet när man hör hur väl introspektivt filosoferande som i The Red Suitcase matchas av långsamma vågor av suggestiv musik, med ett luftigt gitarrspel vars uttalade Django Reinhardt-influenser snarare handlar om känslouttryck än om hastighet och ekvilibrism.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
