Popharmonierna är oantastliga, arrangemangen ambitiösa och de flerstämmiga rösterna ofta rent bländande. Men den sortens popperfektion är ett tveeggat svärd. När Sloan tar i och kombinerar med kraftfullare gitarrer i Don’t Need Excuses to Be Good och Carried Away närmar sig deras delikata powerpop rentav självaste Jellyfish. Men för ofta blir det för vänligt, artigt och tandlöst, och med fraser som ”P S I like you” i inledande We’ve Come This Far är Sloan bara ännu ett av världens många menlösa musikhögskoleutbildade Beatlespretententer.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
