Med ojämna mellanrum har Pascal under 20 år bankat på dörren med nya album, hårt, intensivt och anspråksfullt. Och trots att vi vet att det kommer att bli obekvämt och kanske till och med göra ont släpper vi in dem och låter deras bottenlösa ångest och stunder av värme och hopp skölja över oss i kraftfulla kaskader.
”Det här är allt, det är över nu, och jag har inget mer att säga er, era jävla idioter” gormar Isak Sundström redan när han rusar över vår tröskel till ljudet av ett släpigt ekande The Gun Club-mangel i inledande Det här är allt. Men när vi omfamnar honom mjuknar han redan efter någon minut och vädjar; ”Snälla var med mig”. Med sådana tvära humörkast fortsätter sedan hela Tänker på dig jämt, där Pascal kan inleda en låt som Mitt eget liv med den trasiga bekännelsen att ”Jag har inte mått bra på flera år” för att sedan avsluta samma låt med ett triumferande självsäkert ”Nu bestämmer jag över mitt eget liv”.
Titelspåret räknar upp förlusterna, mor, bästa vännen, och går från lakoniskt konstaterande till förtvivlat skrik, och även om frågan ”vill du bli min pojkvän” på skivans popigaste upptempolåt Hej lilla sötnos låter inbjudande och rentav käck blir det snabbt alltmer vädjande desperat – ”snälla, älska mig” – medan gitarren spårar ur på ett sätt som till och med J Mascis skulle ha invändningar mot.
Den nakna desperation som har präglat Isak Sundströms egna mörkt poetiska skivor färgar in Pascals nya album mer än någonsin tidigare, även om det tar sig mer minimalistiska uttryck här, som när han med sprucken röst gång på gång upprepar att ”Jag orkar faktiskt inte mer nu” mot svällande elektrisk ödslighet. Gick över gränsen är ett stenhårt och hyperintensivt taktfast mangel, och i När man drömmer sina drömmar finns inget av Eddie Meduzas vänliga tilltal i originalet, bara hårt osentimentalt pådrivande i samma elektriska skola.
Men finns då andrum på Pascals sjunde album? I korta ögonblick, som när Solen går upp med vackert soluppgångspiano i den utmattade stillhet efter det okontrollbara och energislukande utbrottet. Men i samma ballad finns också underliggande vemod och störandegitarrdissonanser, för det här är ingen upplyftande Lasse Holm/Ingela Pling Forsman-historia med lyckligt slut utan en statusrapport mitt i den mentala bergochdalbaneresan, dokumenterad i detalj med noteringar som den ”3 september 2024 – i tre timmar har jag mått bra/…/ Klockan två – panikångestattack” i Storgatan i Hemse.
Pascal har alltid varit på gränsen till sammanbrott, men aldrig närmare stupet än här. De behöver vår kärlek mer än någonsin, och hur krävande de än verkar är de värda vartenda uns.
