”Landskapsmusik”. Så beskriver Emil Svanängen en av ambitionerna med Making Friends is Easy, och i milda visor som Flush står mycket riktigt en mullrande orkester långt borta vid horisonten medan hans egen veka falsett finns långt fram förgrunden. I Mary möter hans röst en ensam synth och djupa bastoner medan fjäderlätta cirrusmoln av synth svävar i atmosfären.
Men det rör sig alls inte om ambientmusik, tvärtom. På det korta och koncentrerade albumet, skapat i en våg av kreativitet, finns en dynamik och variation i temperament och uttryck. Även om det ofta börjar i stilla pianokontemplationer och på flera ställen mjuk falsettsång är det som att Emil Svanängen inte är riktigt nöjd med att bara smeka medhårs. I Nightcars störs friden av oroande synth som kommer in från sidan, och Kiddo är stor och luftig med volyminösa syntar och smygande drivande rytmer, och sedan mullrande pukor som leder associationer både till Wendy Carlos inspelning av The Funeral of Queen Mary på soundtracket till A Clockwork Orange. Det är en tillräckligt stark melodi för att tåla att en lössläppt dov synth tar sig friheter att klampa omkring som den har lust.
En bit in i mycket fina Mishaps med framväxande stråkorkester lystrar man och hör att det egentligen är en variation på Imse Vimse Spindel, och även om instrumentala Expectations II bär spår av hur en mycket ung Emil Svanängen gjorde prao hos självaste Esbjörn Svensson låter han kolliderande melodislingor stöka till det även här.
Koncentrerat lyssnande belönar sig, allra mest i skivans absoluta höjdpunkt Undertow, som är inspirerad av Sjostakovitjs pianokvintett i g-moll men som i den här anmälarens öron leder associationerna till John Cales Music for A New Society. Med sitt suggestiva stråkorkesterarrangemang som först kontrasteras mot enstaka ödsliga kantslag innan den släpper fram slagverk och sedan en intensiv elbas i ett allt intensivare crescendo är den skivans främsta exempel på hur oron bidrar till djup skönhet i Loney Dears musikaliska miljöer.
