”Man får klara sig själv” suckar Joakim Berg på sitt andra album på egen hand, och om den saken råder aldrig någon tvekan. Framtiden som aldrig blev av befinner sig i alla delar så nära hans gamla band att inte ett enda fan kommer att sakna dem, han kommer att klara sig finfint själv.
Men när han i samma låt sjunger att ”Jag skriver ännu en poänglös sång, jag kan inget annat” är det rader som även de ligger lite för nära sanningen för att det ska vara riktigt bekvämt. För de tio låtarna kryssar med lätthet i alla de rätta rutorna, med synnerligen välskrivna med effektiva melodikrokar överallt och med bredd och dramatik värdig hans katalog. Men de imponerar mycket mer än engagerar.
Naturligtvis är sångerna på Framtiden som aldrig blev av effektiva och lättuppskattade med sina episka och storslagna anslag, för Joakim Berg gör pop som har arenapotential i så gott som varenda refräng. Redan i albumets andra låt Land tar han till The Edge-knepet med en intensiv gitarr som hämtad direkt från U2:s största 1980-talshits på ett blandband, och vittnar med lagom allmängiltiga geografiska detaljer om saknad efter en bortgången ungdomskärlek. De centrala Stockholmsadresserna återkommer också i Nyårsdag, som är en av skivans höjdpunkter där den kombinerar akustiska gitarrer med subtila beats och närmast Ted Gärdestad-tonfall, bara i dovare nyanser.
Men texterna griper inte tag. Joakim Berg prövar krigsmetaforer i Blindgångare och i Du är vid liv, han prövar bilder av rivningshus i Klarakvarteren, han prövar Bo Bergmanska marionetter och han prövar Ikaros, och han benämner själen för ”21 gram”. Det är konsekvent stort, dramatiskt och allmängiltigt och lite förutsägbart, liksom under alla Kentår. På samma sätt har Joakim Berg talat om att texterna är fyllda av referenser till alla från Evelyn Waugh via Neil Young till Shane MacGowan och Kirsty MacColl (och kan det rentav finnas Lena Ph-blinkningar i särskilt effektiva Över?), men ingen av dem har lämnat några egentliga avtryck.
Han är upprörd över de stora övergreppen i samtiden från techbolag och i särskilt bombastiska Fåglarna mot USA:s administration, och Joakim Berg verkar besviken på vad han på flera ställen beskriver som människors ovilja från att stå upp mot sådant och för solidaritet. ”Demonstrationer på Sergels Torg – bara skojar, det var ingen där” är skivans inledningsrader, han beklagar att ”ingen har tid med empati” och i Du är vid liv beklagar han att ”Du trodde att mänskor skulle hjälpa dig, trots att de har fullt upp med att sälja sig”. Den här skribenten har ingen kunskap om nivån på Joakim Bergs aktivism, men ser fram emot att följa hans personliga ansvarstagande framöver.
