I sin första engelskspråkiga inkarnation var Hellacopters-Strängens språngbräda obeskrivligt meningslösa med sin klichéfyllda tradrock, och inte heller deras svenskspråkiga debut förra året gjorde några djupare avtryck hos undertecknad. Den här gången är det annorlunda.
Fortfarande ägnar de sig åt ohöljd 70-talsfetischism, i vartenda tufft riff, i varenda etablissemangsfientlig textrad och inte minst i Per Åhlins omslagsbild. Men nu åstadkommer Dundertåget något större än bara Nationalteatern- och Motvind-uppdateringar, eftersom deras museala rock’n’roll lyckas engagera, särskilt i det stilbrott som är en balladduett med Nina Ramsby.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
