Division 7:s tredje studioalbum inleds nästan provocerande muntert. Men trots upptempopop, visslande, handklapp, roliga synthljud och bubbelgumkör är det inledande titelspåret är allt annat banal euforisk pop. För den sortens healing som Långbro Feelin’ erbjuder för tvångstankarna och psykoserna består i psykofarmaka och övervakningsvideos, och antingen har de direktkontakt med spöken i sin replokal i det gamla mentalsjukhuset eller så kommer deras förståelse för djup psykisk ohälsa från annat håll. Hellre att jag dör (än lever som ni gör) sjunger Dara Hoel i nästa låt och trallar medan han blir utburen genom vardagsrummet.
Huvudet högt och Det stör mig är djupt effektiv mörk pop, som ett Kent men med smarta refränger och utan obegripliga metaforer, om man kan föreställa sig det. Låtkvaliteten sviker inte någonstans på Långbro Feelin’, och Dara Hoel har en övertygande karaktär både i sin röst och i sina texter. Den ger Krunegård-associationer i ordrika Vi var barn, och i verserna i intensiva Poppel & gingko med avrundande fotbollskör använder han det till någon slags rap. I Fina Hem till hösten finns en klarhet som rentav påminner om Ted Gärdestad.
Både Blåskärm och Thomas Stenström-duettem Himlen i handen är stora nog för framtida Ullevispelningar. Det kommer att behövas, för Division 7 klättrar snabbt i seriesystemet och intar snart de största arenorna.
