Med ojämna mellanrum låter J Mascis oss kika in i den studio där han ägnar all sin vakna tid åt att utveckla det där gitarrsolot som till slut ska nå fulländning. Vid sådana tillfällen är det mesta sig likt. Där backas han sedan decennier av den återförenade ursprungliga Dinosaur Jr-sättningen med Murph och Lou Barlow (den senare motiverad genom att alltid erbjudas utrymme för två egna låtar per skiva, även här levererade med smak och finess).
Där använder J Mascis älskvärda små vemodiga popmelodier frammanglade med mesta möjliga distorsion som ursäkt och botten för olika tempon och stämningar i sitt gitarrsolo. Där sjunger han enkla och upprepade slackerrader med oefterhärmelig mjuk melankoli mitt i gitarrslamret, mest liksom för att inte fullständigt skrämma iväg alla som inte har samma brinnande intresse att djupstudera det ständigt pågående solot.
När vi lekmän tillåts lyssna in låter det ärligt talat sig väldigt likt mellan skivorna, och den utveckling mot solots perfektion som finns där är så subtil att bara J Mascis själv kan höra den. Det påverkar å andra sidan inte alls tillfredsställelsen av att få tillgång till hans musikaliska geni igen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
