Överbegåvade popmakare balanserar ofta på den tunna linje som skiljer genialitet från slätstrukenhet. Crowded House befann sig där under hela sin existens, och lyckades alltid hålla sig på rätt sida genom sina underfundiga små skämtsamheter, sin omaskerade The Byrds-dyrkan och sin uppenbara lust till pop.
När de efter tio år återvänder i den zombieparad där alla band som någonsin existerat åter vandrar ibland oss har dock balansen rubbats. Fortfarande svänger de ihop en och annan fin liten popsång som Even A Child, men de sista kanterna är bortslipade. The Byrds har fått lämna plats för The Beatles mest tillrättalagda stunder, och yrkeskicklighet har ersatt popglädje.
Den som blir upphetsad över ett gäng popsnillen som enbart spelar Yesterday och The Long and Winding Road och aldrig skulle nudda vid Eight Miles High ens med en meterlång pinne kommer att älska Crowded Houses återuppståndelse, trots att liket luktar illa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
