Långt från Electric Boys funkmetal har Conny Blomqvist gjort sitt första svenskspråkiga soloalbum, och det är stundtals överväldigande. Med instrumentering och gung hämtat från Exile on Main Street spelar han 70-talsrock tuffare än till och med Pugh gjorde med Rainrock, något som är särskilt tydligt i den originaltrogna covern av Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring, men inte enbart där.
Det lätt psykedeliska anslaget leder ibland tankarna till Dungen, men Conny Blooms låtar är mer omedelbart medryckande. Hans gitarrspel är förstås sensationellt såväl i de psykedeliska detaljerna som i flashiga solon, och även om inte rösten är hans främsta styrka övertygar han genom engagemang om självutlämnande texter till sina barn och till en skattemyndighet som tror att rockstjärna innebär god inkomst.
I Välkommen till mitt party återfaller han för en stund i gamla rockposörmeningslösheter, men den är ett undantag och vägs enkelt upp av pärlor som den rörande Era mammor och jag och den progrockiga instrumentalen Ronnie Peterson (som därmed äntligen får den senkomna låthyllning han så länge varit värd).
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
