Outlawcountryn kan vingla mellan den rent radikala aktivism som Willie Nelson ibland tillåter sig och den tillbaka-till-traditionen-konservatism som funnits ända sedan Okie from Muskogee, med den gemensamma ambitionen att ta spjärn mot den tillrättalagda och kommersialiserade countryn som Nashvilles etablissemang fyller ljudutrymmet med.
Kanadensiska Colter Wall tar aktiv ställning direkt. Han deklarerar att han håller sig 1800 Miles från Nashvilles Music Row, och lovar att han inte kommer att bjuda på någon insmickrande liten dans eller något tal, trots att man skulle kunna argumentera för att det är just vad vi får i den programförklaringen. ”That microphone’s gonna stay clipped in it’s stand”, lovar han, och räknar upp vad han erbjuder istället – fiol, gitarr och pedal steel (och ett icke omnämnt drivande munspel).
I fina tear-in-my-beer-ballader håller han sig sedan konsekvent i den outlaw-traditionen med lika mycket detaljnoggrannhet inför det tidiga 1970-talets countryestetik som utsökt låtskrivande. I My Present Just Gets Past Me hanteras hjärtesorgen traditionsenligt med ”bourbon, whiskey, scotch and that rye”, och även muntrare partajande swing fokuserar på dilemmat i att åka till stan för en bläcka och sedan vara tvungen att ringa exhustrun för att skjutsas hem eftersom polisen är så nitisk, som i rejält betitlade I’s Getting So (That A Man Can’t Get Into Town Just to Have Him A Drink).
Det här är ett album som Waylon Jennings hade kunnat göra i det närmaste not-för-not och ord-och-ord 1974, och som vi hade hyllat som ett av hans bästa isåfall.
