Som ledare för garagebandet The Ettes väckte Coco Hames måttligt med uppmärksamhet, men det finns anledning att tro på vidare uppskattning för hennes solodebut. Hon har en värme och närhet som ligger nära de förebilder hon lyfter fram, till exempel Dusty Springfield och Bobbie Gentry, men hennes gedigna pop med delikata jingeljangelgitarrer och hennes klara och omedelbara röst gör nog mer för att tillfredsställa oss som aldrig kan få nog av Kirsty MacColl och Neko Case.
Ändå är hennes tilltal personligt, och med ett noggrant urval musiker bland annat från kretsarna kring Jack White, med Jack Lawrence från The Raconteurs i täten, övertygar Coco Hames lika mycket i countryanstrukna popballader som Tennessee Hollow som i energifylld Stiff-powerpop som I Don’t Wanna Go. Det gör hennes anspråkslöst korta och fokuserade solodebut till en verklig pärla att upptäcka.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
