Med 13-14 Beach Boys och alla Brian Wilsons soloskivor hemma i hyllan har jag precis som alla älskare av ultimat pop och stämsångsperfektion sett fram mot geniets första studioskiva på sex år, och precis som alla fans är jag beredd att svälja mycket när den äntligen kommer. Men inte vad som helst.
Jag är till exempel inte beredd att acceptera hur han tillsammans med Sir Elton John kraxar fram en av de grövsta dansbandsparodier av Beach Boys som hörts i How Can We Still Be Dancin’?. Den är inte bara usel utan direkt hälsovådlig, och enligt säkra källor överväger Socialstyrelsen att förse den svenska upplagan av Gettin’ In Over My Head med varningstexten ”Försök att i sitt inre visualisera de båda herrarna dansande kan ge bestående hjärnskador”.
Brian Wilson bär uppenbarligen fortfarande på många demoner. Försöken att matcha Beatles, som han hållit på med ända sedan Pet Sounds, har lett till att hans mest ambitiösa projekt Smile i 40 år förblivit outgivet, även om det ligger i skivbolagets releaseplan för hösten — håll inte andan. Här får han äntligen sitt eget omslagshäfte signerat Sgt Pepper-Peter Blake, och dessutom får han till slut sällskap av Sir Paul McCartney på A Friend Like You. Men det är inte det värsta.
Inte ens ett olidligt gitarrsolo av Sir Eric Clapton (det där med titlar är uppenbarligen viktigt för Brian Wilson, Esq) är droppen, eller den oavsiktligt parodiska effekten som uppstår när en tungt medicinerad Brian Wilson i Kodachrome målar upp en Sound of Music-salig bild av Californiens sorglösa lördagsnöjen bestående av shopping, biltvätt och barbecue.
Nä, det mest tragiska är rösten. Brian Wilson — sångaren, jag menar Sångaren — låter numera som en sämre karaoke-kraxare. Hans lead vocals tappar ton och tempo på ett sätt som är rent generande, och som inga storbudgetproduktioner, vare sig med Ingmar Nordström-saxofonexcesser eller Disneyland-nostalgiska travestier i Dolby 5.1 förmår dölja. Sorgligt är vad det är. Sorgligt.
Så hur kan Gettin’ In Over My Head få ett så pass högt betyg? Desert Drive är en kul surftravesti om fyrhjuliga bilar, och på You’ve Touched Me hanterar han skickligt sin väldokumenterade hangup för Phil Spector-kompositioner. Och minst ett betygssteg måste tillskrivas harmonierna. Fortfarande finns det inget, absolut inget, som kan tävla med Brian Wilsons harmoniarrangemang, och mer än ett popband kommer att djupstudera hur de organiserats här. Som grädde på moset hänger Brian Wilson upp ett verk i det morbida galleriet av duetter med avlidna släktingar. [I]Soul Searchin'[/I] med salig broder Dennis överraskar genom att vara både smakfull och smart. Dennis röst hade inte hunnit drabbas så hårt av tiden och medicinering, och med avstamp i det lyckade studiotricket kanske det hade varit en god idé att låta de omtalade demos Brian Wilson gjorde med powerpophjälten Andy Paley för 10 år sedan utgöra sångpåläggen på nästa skiva. På den tiden var visserligen Brian Wilson ännu mer ute och cyklade mentalt, men hans röst höll fortfarande. Skivbolag: Rhino/Warner Artist: Brian Wilson
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
