Nu har Beth Gibbons tröttnat på att vänta. Portisheadkollegorna fortsätter envist att upprepa ”nästa år”, gång på gång, men Beth Gibbons nöjer sig inte med det. Tillsammans med The Rustin’ Man, som är Paul Webb från Talk Talk, har hon tagit saken i egna händer och spelat in ett soloalbum. Det är säkert klokt ur kreativitetsperspektiv, men dumt ur karriärperspektiv.
För det var ju kontrasterna och beatsen som gjorde Portishead till en så angenäm upplevelse, inte just Beth Gibbons sångröst. När hon är mot en avskalad bakgrund av piano eller akustisk gitarr viskar nattklubbsjazz med tydliga ambitioner att verka i samma skola som idolerna Billie Holiday och Edith Piaf blir bristerna i hennes självuppfattning uppenbara. Även försöken att följa Cocteau Twins, som i Funny Time of Year, faller platt till marken, och bara när Paul Webb med elektroniska instrument lyckas väva lite av de spännande atmosfärer han var med att skapa i Talk Talk bränner det till en aning. Men det är inte särskilt ofta, inte särskilt starkt, och inte särskilt länge.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
