Hon söker det gudomliga och hittar det hos Atlas, kanske mer i hans envetenhet i greppet än i styrkan att bära upp jordklotet, och när hon i Facing Atlas konfronterar honom börjar hon försiktigt med snabbt och lätt blås tillsammans med framväxande elektroniska ljusa Laraaji-klanger från strängar och bjällror. Men för att kommunicera med sådana giganter krävs större åthävor, så intill Anna von Hausswolffs stora dramatiska sång kliver en tung rytm in och förvandlar stycket till en powerballad stor som en katedral.
Så är kyrkorgeln också hennes prioriterade instrument, och finns på stora delar av Iconoclasts. An Ocean of Time i samarbete med Abul Mogard bygger sina dovt sakrala stämningar helt på den orgeln, och den återkommer så gott som överallt. Till exempel bakom elektronik, stråkinstrument och akustisk gitarr i botten av The Whole Woman, Anna von Hausswolffs magiska duett med självaste Iggy Pop vars djupaste baryton med sin säreget sliriga patinering är perfekt intill hennes klingande autenticitet.
Produktionen, av Anna von Hausswolff och Filip Leyman, är intrikat och konstnärligt vågad utan att bli så avantgardistisk att den exkluderar, och nytillskottet Otis Sandsjö kan inte hyllas nog för sina saxofoner, både för centrala rytmiska små slingor och för de stora utbrotten. Concensual Neglect är ett renodlat solonummer för saxofonen, som ändå kommer bättre till sin rätt i mer komplett gotisk jazzinstrumentering inklusive stora elektroniska sjok och elektriska dubeffekter som i den nästan nio minuter långa och hypersuggestiva Struggle with the Beast.
De smarta eklektiska kombinationerna firar triumfer i det episka 11-minuter långa titelverket som över tid förflyttar mellan sig mellan det närmaste hon kommer en poplåt – inte särskilt nära – och mörk storslagen rock med pådrivande hårda trummor, men också har utrymme för nästan tysta partier av stilla elektronik och de säreget vackra saxofontonerna innan det växer till ett stort körverk mot komplett stråkorkester och atmosfärisk botten.
Både där och överhuvudtaget är intensiteten i Anna von Hausswolfs dramatiska sätt att sjunga akut. I elektroniska tungt rytmiska Stardust med både body- och jazzantydningar sjunger hon så att Björk skulle tappa hakan, liksom i den vackra stråkballaden Aging Young Women i duett med Ethel Cain, där en underliggande subtil rytm växer fram och drar sig tillbaka i vågor, och ibland lämnar kyrkorgeln ensam kvar med sin tröstande ton.
Iconoclasts är framvällande och ostoppbar kraft i såväl sina mest stilla och avskalade ögonblick – allra starkast i psalmlika Unconditional Love med spröd sång av Maria von Hausswolf – som i sina ljudligaste och mest eklektiska kombinationer och ljudväggar och crescendon.
