När Jonas Teglund solodebuterar är det efter mängder av skivor i andra konstellationer och samarbeten, och skulle någon få för sig att han är en nykomling räcker det med att nämna hans förlag Teg, åren som gitarrist med Hurula och framför allt hans Grammisnominerade duoskiva En tid att riva sönder tillsammans med Annika Norlin härom året. Nu har de startat skivetikett ihop, med tillhörande pod, och det är på den etiketten han för första gången ensam ställer sig längst fram.
Ett nionde sinne består musikaliskt i grunden mild berättande pop med en inbjudande återhållen funkig groove elegant förvaltad av ett flyhänt band med Jesper Nordenströms piano, Amason-Nisse Törnqvists trummor, Paulina Mellkvists och Reine Fiskes gitarrer, och med gäster som Sibille Attar, Gustav Ejstes och Annika Norlin.
Det påminner ofta om hur svenskt pop i början på 70-talet ibland hittade en subtil soulkänsla, eller i Svart ljus tillbakalutade slicka soulpop om den amerikanska västkustens yachtrock, men med psykedeliskt Santana-gitarrsolo. Dessutom adderar Jonas Teglund mycket stiliga blås- och stråkorkestreringar till soundet, elegantast i Aria#2 och skarpast i instrumentala Aria, Recidiv.
Titelns nionde sinne, och skivans tema, kan sammanfattas med begreppet tidsuppfattning. ”Tänk att jag blev så gammal så fort – går inte att förstå” inleder han Aria#2, och Jonas Teglund har beskrivit att han upplever att han lever med en annan hastighet än andra. Också Människans brist på fotosyntes ryms i temat. ”Det finns bara ett språk, träden talar likadant”, förklarar han där, ”bara med en annan hastighet”.
”Du tänker substantiv, och jag verb” suckar han i Fetma, och hans lyrik är varmt innerlig och poetisk även när den krånglar med begreppet kärlek i Den rätta känslan. Han leker med banaliteter och med komplexiteter, som i Antibiotika där han med ordval som ”blötdjur”, ”probiotiskt bibliotek” och “patogen semantik” gör sitt vårdcentralsbesök lika engagerande som han med ett mjukt och vänligt gungande får det att svänga.
