På deras tredje album faller de sista bitarna på plats för Duschpalatset. Inledande Jag tror jag är sjuks förälskade uppåt-indie är direkt knäckande, och likaså avslutande Carmen och Kashmir – kanske med skivans allra starkaste leadsång – om att planera ett liv tllsammans, men först bara få ta en öl och lyssna på lite bra musik ihop. Däremellan hinner de ytterligare sex lika starka gitarrskramliga intensiva popsånger fulla av varm och ordrik vardagsrealism.
Henrik Oja har producerat som han brukar, fullständigt glasklart och luftigt men samtidigt kraftfullt och omedelbart, och Duschpalatsets medlemmar sjunger allihop – fullständigt strålande dessutom. Med olika röster får låtarna olika karaktärer, som i minnena av en barndomsvän man glidit ifrån – ”Vi kunde startat upp ett band, vi kunde spelat egna låtar” – i den vemodiga men vänligt lättgrungeiga Uman river med fint pipig poporgel, eller deras vardagliga ”Perfect Day”-variant Upp och ners melodicaförstärkta högljudda pop.
”Det är en solig dag” inleds den, och även om det finns skav i texternas berättelser är solskenet Duschpalatsets hela essens. Du du du du du är så där värmande och fånigt bra att man börjar le för sig själv vid första tonerna och sedan inte slutar med det förrän skivan är slut 22 minuter senare.
