På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land.
Men oftast är det en avsevärt mer avancerad form av röstbaserade kompositioner och a capella-arrangemang med hennes egna beatboxade och djupa basvokaler som rytmsektion som intresserar Ala.Ni. Merparten är dagsaktuell r’n’b, för nästan enbart röster, och i den genren är Van P med gästspel av Lakeith Stanfield kanske bäst.
Ännu roligare är dock utvikningarna från grundkonceptet. Sha La La till exempel är oantastlig girlgroup-möter-jamaicansk-skamusik-i-Camden som rimligen både Ronnie Spector och Amy Winehouse hade fallit pladask för, medan rättframma Bitch drar i bluegrassriktning och avslutas med några väl valda ord av en skorrig Iggy Pop. Han återkommer som huvudattraktion i Le Diplomatestunga vokalgroove, där han får chansen att utveckla sin senkomna fablesse för det franska språket. Att han ändå bleknar intill Ala.Ni själv säger mycket om hennes lyskraft.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
