Natalie Bergman är född 1989 i Chicago och har tidigare gjort musik ihop med sin bror som duon Wild Belle. 2021 debuterade hon som soloartist med Mercy, som följdes av My Home Is Not in This World förra året. I Killed a North American Songbird är en intressant EP som bygger vidare på förra årets sound och lyckas låta både retro och modern på samma gång.
På White Oak är Natalie Bergmans vita folksoul nästan lite kommersiellt anstruken, men elektroniken och subbasen stör inte alls utan placerar snarare hennes musik stadigt i samtiden. Indigo Bunting är mer traditionell retrosoul, som en snygg Goffin-King-låt. Bergman leker med olika ljud och infall EP igenom, och hon har en intressant röst som till och med fungerar när hon med hjälp av en effekt vrider ner den några oktaver, som en slö Atlanta-rappare med magen full av hostmedicin.
Tvärflöjter, stämmor, syntar och Questlove-aktiga groove på trummorna kombineras med en harmonik som bitvis har en mörkt lockande underton. Den hörs allra främst på folkiga Peregrine Falcon, som med svajiga akustiska gitarrer skapar en spännande nervighet runt den vackra melodin. Allt som är vilt är bäst att lämna ifred, sjunger Natalie Bergman, och hon är själv precis lagom vild och obestämbar för att kännas intressant och originell i en genre med många snarlika utövare.
