Om någon förvånas över att Queens of the Stone Age 2026 inte är stonerrock på peyote beror det helt på bristande uppmärksamhet för Josh Hommes och bandets utveckling mot först mer nyanserade varianter av bluesbaserad rock, sedan kraut och postpunk till exempel i Iggy Pops Berlinåterblickande band och senast stråkförstärkt akustisk goth (!) i franska katakomber.
På bandets nionde album är det i högsta grad elektriskt igen, men det är inte påträngande eller manglande. Stråkarna från underjorden finns med överallt, och även om Where the Goth Girls At? växer i kraft och ökar i tempo mot ett crescendo där stråkarna så småningom överröstas av stenhårda gitarrer, dunkande trummor och Josh Hommes allra mest offensiva sång är det sällan han behöver ta i på det sättet.
Istället har Michael Shumans bas en av huvudrollerna på Perfecth. Med ett subtilt groove bär han till exempel Insignificant Other, och ger utrymme för känsliga små psykedeliska gitarrutflykter, återhållsam mjuk bakgrundssång och Josh Hommes milda falsett. Inspelningen är den andra av bara två tagningar, och ett exempel på hur bandet medvetet låtit blemmor, skav och fel finnas kvar. De jämför sin musik med den japanska kintsugitraditionen, som handlar om att reparera sprucken keramik med guld. Här finns de trasiga elementen, det innovativa ihoplappandet och till slut en ny glänsande patina.
Det innebär också att det är spretigt och svårsammanhållet, som när Mono visar sig vara en mild jazzig shuffle som mycket riktigt rör sig mellan mono och stereo i mixen. Återigen har rytmsektionen en avgörande roll när den med ledighet ger utrymme åt såväl stora stråkar som skorrande elektroniska detaljer och oroande skrik.
Det är en av skivans höjdpunkter, tillsammans med ett par andra uddaspår som ett stonerband hade avfärdat men som en visionär som Josh Homme omfamnar och utforskar. Inte minst Easy Street, som är en känslig, intelligent popballad med keyboards som lånar mycket från Brian Enos On Some Faraway Beach och adderar Nikki Lanes kaxiga countryröst strax bakom Josh Hommes stämma.
Skivans absoluta toppnotering är Sunday, ett låtskrivarsamarbete med Iggy Pop som hördes i en första version på deras gemensamma Post Pop Depression-album. När Josh Homme försöker frigöra sin sång från Iggys karaktäristiska baryton hamnar han märkligt nära hur David Bowie lät när han för 50 år sedan använde samma knep och lånade tillbaka Sister Midnight/Red Money från sitt Iggy-samarbete. Ännu en gång firar den spänstiga basen triumfer, och skulle stoners fnysa åt att Queens of the Stone Age 2026 spelar postpunkdisco så lär inte Josh Homme bekymra sig särskilt mycket över det.
