Tänk dig ett giftermål mellan Paul Simon och Burt Bacharach och gissa hur deras kärlek låter. Japp, just precis som Josh Rouses Museums and Women. Mer konkret blir det behaglig easy listening med en röst som på Parnell Street, där Rouse till och med säger till Gus att hoppa på bussen, och på Short Order Cook låter exakt som Paul Simon. Tonhöjd, frasering och betoningar, allt är ren imitation. Ändå protesterar man inte, det blir tvärtom glad igenkänning och ett litet skrockande: ”Jaså, Josh älskar Paul Simon lika mycket som man ska, vad kul!”
Men själva musiken, den har Rouse lånat från Burt Bacharach och liknande easy listening-snillen. Ta fram tio variationer av Do You Know the Way to San José så har du det som hjärntvättade nyliberaler kallar för en hisspitch på Museums and Women. Den mer socialistiska och respektfulla analysen beskriver mjuka och gärna bossasvängiga rytmer, många eleganta ackordföljder med maj-dominans, stråkar och milda elpianon, runda nylongitarrer, shakers och Damorkestern-trianglar, träblås och andra obligatoriska instrument för 60-talets vuxenmusik.
Som söndagslyssning är Museums and Women lika behaglig och bekymmersfri som den lilla visslingen på favoriten Wanderlust. All musik kan inte skava och skeva, i synnerhet inte på vilodagen när stormen ylar utanför fönstret. I ditt inre kan du resa med Josh Rouse till mildare breddgrader där lunchcocktails, färgglada bikinis och art déco-villor aldrig är långt borta. Och tröttnar du på det kan du ta en Sunday in the Country med bossanova, persikor och färska aprikoser. Suck, om livet ändå vore som Museums and Women!
