Dokumentären Ner till min far ligger fortfarande uppe på SVT Play. Den tecknar ett väldigt fint porträtt av Jonas Lundqvist, rörande och fritt från övertydligt berättande. Hans vardag med dottern står i skarp kontrast till spelningarna, som i och för sig verkar vara förlösande för huvudpersonen, men samtidigt dra ner honom i en negativ spiral av substansmissbruk och mörker.
Det finns något grandiost över Lundqvist på scen, en utstrålning av störst, bäst och vackrast som publiken älskar att bekräfta. Och rösten, sådan den låter på skiva, har samma känsla, till och med när låtarna på Noll personlig utveckling är skrivna på ett behandlingshem och alltså är skildringar från en slags botten. Det är dystra sånger om missbruk, en tillvaro som går sönder, ensamhet och svek.
Man borde bli precis lika berörd som när man ser filmen om Jonas Lundqvist, men det är något med den stöddiga GBG-attityden i rösten som står i vägen för åtminstone halva dörröppningen. Jag har ett ego som är större och vill ta över vad jag drömmer, sjunger Lundqvist i titelspåret och det är en väldigt träffande beskrivning, det är som att man hör det egot också.
Men det är absolut inget fel på Noll personlig utveckling, även om låtarna inte bryter någon ny mark rent musikaliskt. Man kan anmärka på att melodierna ibland är lite väl glättiga, som något av Gyllene Tider. Inte en av dom är snudd på en stöld från Per Gessle, men kärlek och stöld är ju som bekant grundreceptet för all bra musik. Produktionen låter snygg, om P3 fortfarande spelar musik med gitarrer i borde Dog för några år sen och Noll personlig utveckling funka perfekt där. Textmässigt är temat klart och sammanhållet, kanske inte perfekt rad för rad, men väldigt mycket mer intressant än något Håkan Hellström skriver nu för tiden.
Bäst är Kolmården om ett gäng missbrukare på utflykt. Den hänger ihop hela vägen från början till slut och är en stark skildring av kampen för att hålla sig ren. Spökhistorien En natt per år har suggestiva 12-strängade gitarrer à la Hotel California, Glaciär rullar fram som Eldkvarn och Fleetwood Mac och Tro på mig har en fin plockad gitarr och trumpet och framför allt en röst med mindre attityd i, en röst man tror på.
Man önskar verkligen en ljusare framtid för Jonas Lundqvist. Fan vet om scenen är bra för honom att ställa sig på, men att skriva och spela in album som Noll personlig utveckling kan förhoppningsvis verka terapeutiskt både på upphovsmannen och hans trogna publik.
