När Detroitsångerskan Stef Chura är tillbaka med sitt första album på sju år prövar hon den moderna popflickans alla tänkbara uttryck. Hon är smart garageskramlig i Leadweight och i The Concrete. Hon sjunger lite sorgesamt och vemodigt introspektiva och existentiella lågmälda sånger som Wishin’ om att vara övergiven mot ett försiktigt piano i Lovesick. Hon är den självsäkert kaxiga indiepoptjejen i snabbare Babydoll och synthiga Thunder and Lightning, och ännu tuffare är hon i grunge-självsäkra Be My Hound. Allt det här är okej, men inget är mer än det.
Inte förrän hon drygt halvvägs igenom albumet finner guldådern i form av Danny. Med plötsligt stöd av Peter Buck och Mike Mills har den uppenbara kopplingar till R.E.M allra bästa stunder med klingande gitarr, drivande rytmsektion och perfekt blås. Danny är den där poplåten som alla låtskrivare drömmer om att nån gång i livet få till. Den där klockrent omedelbara låten, romantisk, vemodig och med en rent dödlig refräng. Låten som man omedelbart förälskar sig i, låten som man sätter på repeat dag efter dag, och som man beroende på generation och smak utan att rodna jämför med, förutom uppenbara R.E.M., även Brill Building-klassiker, Kirsty MacColl eller Jesse Malin. Låten som är större än alla andra låtar och på egen hand därför samtidigt både överskuggar och lyfter en skiva minst ett betygssteg.
Danny är en av årets allra bästa låtar, och nu får den för fanken se till att bli en hit och en standard. För något liknande kommer Stef Chura aldrig att komma i närheten av igen.
