Programmet för den sista dagen av Way Out Westfestivalen var relativt tunt på pappret, och i genomförandet blev det tunnare ändå.
Visst inledde AJ Tracey alldeles strålande i Linnétältet, med strålande brittisk hiphop och stor ödmjukhet. Han frågade försynt om han fick köra en stund a capella, och med samma försiktighet undrade han om vi kunde stå ut med inspelade röster från till exempel Dave så att han kunde spela några av sina features. Med Ladbroke Grove avslutade han på topp, och invändningar om att han gjorde ungefär samma sak med ungefär samma låtar på WoW bara härom året var lätta att vifta undan i pur glädje.
Men sedan fanns det longörer. Celeste var märkligt oengagerad, och om hon helst ville helst vara någon annanstans så var det lätt att sympatisera med den önskan och önska henne detsamma. Saint Etiennes olyckliga ljudproblem och därmed avhuggna set tog magin ur sammanhanget, och Wilco ägnade en oproportionelig lång tid av sin utmätta timme och Nels Clines låååånga solon där Jeff Tweedys mästerliga låtskatt hade varit varit ett bättre fokus.
Ett par önskade spelningar missades av olika skäl. Dit hörde Svart Ridå, det mesta av Ezra Collective – inkliusive Damon Albarns enligt uppgift improviserade inhopp på melodica – och mest allvarsamt Terra som spelade på en i sammanhanget underdimensionerad scen. Men visst fanns det ytterligare höjdpunkter, bland annat.
Svensk-brittisk-nigerianska Joshua Idehen på Höjden till exempel, som berättade att han fantiserat om den här spelningen i sex år och därför gjorde om sin entre för att få ett välkomnande jubel som motsvarade hans fantasier. På andra försöket fick han det, och återgäldade med festivalens mest medryckande dansfest och smartaste poesi – just den ”love” och ”rhythm” som han fick oss att mässa i mäktiga talkörer. Och fortfarande är Mom Does the Washing en genial rytmpoetisk fest.
Anoushka Shankar är en gigant inom indisk musik, men vid lunchtid på Azalea hade hon inte förutsättningarna att nå särskilt många nya västerländska öron som hon hade när hon senare rundade av lördagen med att sitta in hos Gorillaz, så som frekvent medverkande på Damon Albarns senaste Gorillazalbum The Mountain.
För det var det senaste albumet som var kärnan i Gorillaz festivalavslutning på lördagskvällen. I enhetliga gerillauniformer och med Che-medalj på Damon Albarns bröst tog de oss med till Indien och med en digital Omar Soleyman och en skänkt libanesisk flagga fastknutet vid mikrofonstativet också till mellanöstern. Det kändes ledigt och ofta spontant, hur nu det är möjligt när även medverkande som till exempel Sparks i The Happy Dictator bara finns med på storbildsskärmen, och tillgången till gäster som Yasiin Bey och Little Dragons Yukimi Nagano har fått styra setlistan, som förstås också rymmer självklara val som Clint Eastwood och Feel Good Inc. med Posdnuos.
Damon Albarn verkade genuint rörd av den oerhörda publikresponsen, och vi hoppas att även arrangören var lika tacksamt entusiastisk för att Gorillaz med sådant sväng och engagemang till stor del på egen hand bar upp festivalens sista dag.
