För den som hängde på låset började fredagen i Slottskogen oerhört starkt. Vid lunch inledde Bonnie ”Prince” Billy festivaldagen i Linnétältet, och det var udda, spretigt, charmerande och fullständigt strålande. På hans setlista fanns publikfrierier som I See A Darkness i ett fullständigt strålande avväpnande framförande, They Keep Trying to Find You från årets fina album och ett urval tolkningar som Richard Thompsons Strange Affair.
Joel Alme återvände till sin barndoms Slottsskogen, där han plockade pantburkar som barn, för ett tight och ledigt set på Azalea medan publiken tätnade. Lika personlig i sina mellansnack som i sina sångtexter och med en glad och vänlig liten Jonathan Richman-dans med sin akustiska gitarr var hans lyckliga framträdande i solgasset i skarp kontrast med allvaret i hans texter, och till och med en avslutande fotbollssång för fel lag kom ha undan med..
Jalen Ngondas retrosoul var ett övertygande hantverk utan minnesvärda låtar, Blood Orange i studiohörlurar ägnade sig åt introvert avancerad produktion på scenen medan hans bakgrundssångare fick sjunga hans låtar, och Geese var nästan lika trista som senast de försökte övertyga den här skribenten med ett förbandsgig i Chicago 2022, och dessutom felplacerade till det alldeles för lilla Linnétälten eftersom arrangören lyssnat på musiken istället för på hypen.
The Hives upplyftande show av enkel underhållning, enkel rockenroll och enkla emotioner var ett lyft innan det fyratimmarsmaraton av vad Howlin’ Pelle sammanfattade som ”dysterkvistar med komplicerade känslor”.
Av dem bekräftade The Cure fördomarna genom att under en och och en halv timme mala 20-minutersrepetioner av låtgrunder och erbjuda bara två eller tre låtar för dem som inte bekänner sig till kulten. Efter en kort paus rundade de av festivaldagen med 25 minuter hits – Friday I’m In Love, Love Cats och till slut Boys Don’t Cry – men då hade vi redan börjat gäspa för djupt för att riktigt vakna till som vi borde.
Nick Cave & The Bad Seeds precis innan däremot. Han överträffade nära nog sitt förra Sverigebesök och vann hela publiken med sina komplicerade känslor av djupaste sorg i mäktiga Joy, sången om gråt och bedövande mäktiga Red Right Hand. Henry Lee-duetten med en av bandets bakgrundssångerskor övertygade, och lät sig bokstavligen bäras av den förhäxade publiken.
Med två fullpoängskonserter på en och samma festivaldag är det kanske en av de starkaste Way Out West-dagarna den här skribenten upplevt (och det är nog banne mig de flesta Way Out West-dagar som funnits).
