Way Out Wests första dag började och slutade med uppenbart efterlängtade återkomster. Först David Ritschard, som för dagen släppt sin singel Mint Condition och som också verkade vara i god form med stort band utbyggt med både blåssektion och bakgrundssångerskor. Någon vilopaus där andra fick kliva fram under setet är honom väl unt, liksom hans glädje när han upptäcker några söderbröder med grönvita halsdukar i den fortfarande ganska glesa mittiveckanpubliken.
Till slut bjuder han upp ”sin bättre hälft” Anna Bjermqvist, för en valsduett i Än går det vågor och blir så glad att han han inte kan låta bli att kittla utvalda bandmedlemmar lite medan de spelar sina solon.
Sist på festivalområdet intog The XX Flamingoscenen efter många år av andra prioriteringar och med en mycket sparmakad och effektiv ljusdesign. Jamie XX utgör bandets ryggrad längst bak med sina maskiner, sina trummor och sin klaviatur, och framför honom var briljanta Romy Madley Croft på gitarr påtagligt rörd av gensvar, känsla och miljö medan Oliver Sim gärna kastade sig ut i publiken för att få en lite mer intim klubbkänsla.
Det är förstås slöseri med tid att drömma om att återse The XX i mindre sammanhang, men om det finns någon invändning att göra mot deras strålande set med sin utveckling från dov brittisk gitarrindie till intensiv auforisk klubbmusik handlar den om att intimiteten i någon mån försvinner det här stora sammanhanget.
Däremellan gjorde Clips ett mycket effektivt set i eftermiddagssolen på Flamingoscenen, men utan bredare nyare publikfavoriter var stämningen ändå lite avslagen. Solskenet innebar inte heller ultimata förhållanden för Lily Allen som satte upp sin revanschistiska enmansmusikal West End Girl på Azaleascenen, där klädbytena och en äkta tår på hennes kind imponerade mer än den genomgående aututunade sången.
Arthur Verocai dirigerade en tropicaliaorkester till ett mäktigt sväng, och Alessi Rose övertygade fler än sin bataljon av lojala fans med hyperenergisk emo på festivalens minsta scen Höjden. Anna von Hausswolf byggde stora hypnotiska stämningskonstruktioner på Linnéscenen, medan Moby var just den överentusiastiska 90-talsrelik som man hade befarat.
Bland många frestande Stay Out West-alternativ – James Yorkston med Johanna Söderberg, Andreas Tilliander med Goran Kajfes – valde vi först Knut och sedan i tur och ordning The Alchemists entusiastiska showset (med bland annat ett osläppt Erykah Badu-spår) och sedan en mycket mycket trött Earl Sweatshirt, som med viss möda lyckades hålla ögonen åtminstone halvöppna under hela sitt set.
Foto:
David Ritschard – Linnea Thomasson, WoW
The XX – Pau Duell, WoW
Clips, Earl Sweatshirt – Jonathan Forshage
