Ingen verkar riktigt vilja vara med i Londondebutanterna Man/Woman/Chainsaw. Där trängs sex personer som drar i helt olika riktningar, och som med stor tveksamhet accepterar antydningar till kompromisser.
Vera Leppänen i synnerhet, som drömmer om att få finnas i moderna Lily Allen-popsammanhang där det stora allvaret i hennes romantiska plattityder oftare kunde få flygelackompanjemang som i Lighter, och där någon smart producent kunde ge henne ett modernt beat att r’n’-waila över.
Men också Billy Ward som antingen vill vara Kurt Cobain som i The Thing eller ännu hellre önskar sig en vettig Jim Morrison-kontext för sina dunkla klichéer och bandets stråksektion, men som trots övertydliga signaler som Goddamn, Lizard Man! får nöja sig med smulor från Nick Caves bord.
Till och med den överambitiösa trummisen Lola Cherry drömmer om ett modernt The Runaways eller åtminstone ett röjigare indieband där hennes energiska cymbalslamrande hade gjort sig bättre.
På ett par ställen uppstår ändå någon form av syntes av ytterligheterna. Men även Something Else to Give där alla ytterligheter förhåller sig till varandra faller ihop som en misslyckad sufflé, och bara i den mer konventionella tvåröstade indiebangern Nosedive innebär summan av beståndsdelarna ett positivt värde.
Välvilliga har jämfört Man/Woman/Chainsaws musik med DIY-artrock som Black Country, New Road eller Black Midi, men om vi ska vara ärliga handlar det här mindre om experiment och mer om scizofreni och ickekompatibla spretande viljor.
