Arv eller miljö? Sällan är diskussionen om den urgamla vattendelaren lika påfallande som med Blake Watt, som av artistnamnet att döma inte tror på genetiska förklaringsmodeller bakom sina försiktiga sånger och sin milda singersongwriter-approach.
Då återstår alltså att tolka honom bokstavligt och undersöka vad som frekvent kan ha hörts på hemmastereon hos hans föräldrar Ben Watt och Tracey Thorn, det vill säga Everything But The Girl. Man kan identifiera Aztec Camera och andra av föräldrarnas stillsammare kollegor och samarbetspartners i det tidiga 80-talets indie, bland annat i några fina gitarrstunder av Johnny Marr-karaktär, och deras ursprungliga influenser från till exempel Neil Young i vemodig pedal steel hos Waiting on Nina.
Men här finns absolut inget av föräldrarnas senare dans- och tekniktendenser. Akustisk enkelhet är hans hans signum, och avseende arrangemang och sound finns det inget att invända mot det. Men även om han tränat hantverket sedan spädbarnåren fattas det personliga, det karaktäristiska och det unika i låtmaterialet, som är alldeles för enkelt och generiskt. Hans stilla sånger på akustisk gitarr eller piano är fint tidsfördriv, men här finns inget att hänföras av eller att återvända till.
