“I think the dance floor is dead so now we’re making rock music.” Med de orden lanserade Charli XCX nästa steg efter Brat, och gjorde sig ovän med både Madonna och andra klubbdignitärer på kuppen. Men till att börja med är förstås rock egentligen inte någon nyhet för Charli XCX, som gjorde en utmärkt tolkning av The Stooges No Fun på soundtracket till HBO-serien Vinyl för tio år sedan. Utöver det har varken Wuthering Heights – hennes första album för 2026 – eller nu Music, Fashion, Film nu helt gjort slut med klubbkultur och dansgolv.
Samtidigt har Charli XCX med årets två skivor tagit flera steg snett bakåt från sina hits i riktning både mot både gitarrbaserade rock- och poparrangemang och mot elektroniska experiment, och det gör henne till en mycket mer intressant artist.
Kanske inte just i inledande Rock Music, som är väldigt generisk i sin syn på rock som fyrtaktsbankande i midtempo och meningslösa men tuffa gitarriff. Men Card Declined är mer spännande artrock, både med sina atonala ljudexperiment och omedelbar hitkaraktär, medan I’m Afraid med textrader som ”All this pain makes me believe / I’m a better artist now” lånar sina stämningar från Nirvana och sin avskalade dova karaktär från postpunken när Charli XCX våndas över hur hon ska svara på ett autentiskt frieri (det slutar lyckligt!).
”You speak my language”, hyllar hon vännen och medproducenten A.G. Cook i Magic Metal Montanasupptempopop, och lika effektivt hittig – men med elektroniska dissonanser och skrap, – är 2007 med minnen av barndomens ”Pop Star in my bedroom”
Annars är det veteraner och legender som får hyllningar på unga kvinnliga artisters album i år. Efter Olivia Rodrigos Robert Smith-hyllning/samarbete slår Charli XCX på stort och bjuder in inte färre än fyra ikoner. 84-årige John Cale gästade mörka House redan på Wuthering Heights, och det är en kvalitetsstämpel som är oemotsäglig. Här är han tillbaka för att posera på omslaget tillsammans med Martin Scorsese (hennes filmidol) och Marc Jacobs (hennes modeidol), medan David Cronenberg diskuterar konstnärskaps flyktighet i avslutande No One Lasts Forever.
Men den snyggaste hyllningen hittar man i den ambivalenta och strålande larmiga Yeah, där Charli XCX tittar djupt i Sonic Youths Kool Thing-glas. Det är höjdpunkten på en halvtimmes omtumlande bergochdalbanetur.
