Will Sheff har ihop med sitt Okkervil River och andra vänner gått den där extra milen och gjort ett briljant soloalbum. Extra Mile är 48 minuter av intrikata arrangemang och spännande ambiens. Den äventyrliga ljudbilden ramar in Sheffs enastående sånger och skapar ett album som är svårt att fånga i ord.
Det är en blue skiva om sönderfall i samhälle och relationer, om själen och livet. Poetiskt och ambitiöst men inte överarbetat. Aldrig explicit politiskt utan filosofiskt, både i text och musik. Den mjuka akustiska gitarren och Will Sheffs luftiga röst, ofta i falsett, leder musiken och får stöd av bland annat träblås, pianon, stråkar, ambienta syntar och ljud, trummor, bas, elektroniska beats, udda stämmor.
Produktionen känns å ena sidan här och nu, ibland med ett anslag som nästan kan påminna om kommersiellt gångbar pop, men samtidigt akustisk, skev och intressant. Trä och elektronik i förening, imponerande tillgängligt i all sin snillrikhet.
Liksom arrangemangen överraskar melodierna hela tiden. Samtidigt som det finns Eno-ambiens är låtarna koncisa och sammanhållna, ren ädelpop korsbefruktad med folk och elektroniskt. Friends är det bästa och mest originella som som skrivits om uppbrott och ex-kärlek på bra länge, Devastation får ett coolt och totalt oväntat driv efter två minuters uppbyggnad och Lapsed Catholic låter som en I Hope I Don’t Fall In Love With You för det sena 20-talet.
Även om musiken i sig är svalkande är Extra Mile sommarens just nu hetaste album.
