Dessa kanadensare har förstått att enbart vokalharmonier och coola riff inte på långt när räcker i jakten på den heliga powerpopgraalen, eller ens en välhanterad Rickenbacker. De inleder med en nära nog perfekt Kinkspastisch, som överraskar genom att ha en melodi så stark att de uppenbara Ray Davies-efterapningarna inte blir lyssnarens fokus, och sedan fortsätter de nästan lika starkt. Kindergarten, till exempel, låter som en okänd Beatles-pärla framförd av The Strokes. Eller om det är tvärtom. I takt med att leadsången skiftar mellan bandets medlemmar byter de instrument med varandra och låter just så pigga som vi förgäves hoppades att återförenade The Posies skulle ha gjort.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
