Antalet medelålders rockkritiker som fäller glädjetårar må ha minskat när Weeping Willows återvänder tio år efter sin debut. Det beror mer på att våra desperata försök att undvika att bli schabloner än på att Weeping Willows passion minskat.
Ändå fuktar Fear and Love en och annan kritikerkind, för schabloner är vi, och Weeping Willows är just det schablonband vi tar till våra hjärtans mest sentimentala vrår. Känslorna är lika stora som för tio år sedan, men inte lika bombastiska, och av Moz, som alltid skymtar i Magnus Carlssons kulisser, har Magnus lärt sig det effektfulla i att sjunga på sin sista utandningsluft.
Den pastischkänsla som hans crooning ingav i början av karriären är numera integrerad och autentisk, precis som poptendenserna från senare år, och Weeping Willows flanerar åter stilfullt fram och tillbaka över Månfloden.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
