Sällan har en skiva låtit så fullständigt schizofren. Valerie June har gjort fem album innan detta, men hennes sätt att kasta sig mellan genres och stilar låter som om hon är på en särskilt utförlig audition för Idol och vill visa att hon kan användas till precis vilken genre som än behagas. Något borde ju fastna om hon kastar ett gospelförsök på väggen, resonerar hon, särskilt som hon lyckats anlita The Blind Boys of Alabama för att bära den tunga bördan. Eller så fastnar lite folkpop kanske, någon countryanstruken ballad, en aning New Orleans-rhythm’n’blues eller något käckt retrosouligt måhända? Och visst är det värt att pröva åtminstone en listtillvänd poplåt med hyfsat moderna trapbeats.
Men alltihop är konturlöst, lättviktigt och oinspirerat, och det enda som uppstår är fula fläckar på ljudtapeten. Värst är ändå att i ett så anonymt musikaliskt sammanhang blir det obehagligt tydligt hur opersonlig och ointressant hennes röst är. Det här var nog det sämsta tänkbara karriärsteg Valerie June kunde ta.
